Utdrag Eld & blod (Del I) av George R.R. Martin

Kungshamn växte upp runt Aegon och hans hov, på och runt de tre höga kullar som låg nära Svartvattenforsens mynning. Den högsta av dessa kullar hade fått namnet Aegons kulle, och snart började man kalla de mindre kullarna för Visenyas kulle och Rhaenys kulle. Deras tidigare namn glömdes bort. Den primitiva motteborg som Aegon hade låtit uppföra så snabbt var varken stor eller ståtlig nog för att inhysa kungen och hans hov, och därför hade den börjat byggas ut redan innan erövringen var fullbordad. Ett nytt kärntorn uppfördes, helt av stockar och femton meter högt, med en utgrävd sal undertill och ett kök av sten och med tak gjort av skiffer som skydd mot brand över borggården. Stall tillkom och sedan ett spannmålsmagasin. Ett nytt vakttorn byggdes, dubbelt så högt som det gamla. Snart hotade Aegonfort att växa ut ur sina murar, så man reste en ny palissad som omslöt en större del av kullen och gav plats för en kasern, en rustkammare, en kyrka och ett torn.

Nedanför kullarna låg kajer och magasin längs flodstränderna, och där man förut bara hade sett några få fiskebåtar lade nu handelsfartyg från Gammelstad och de fria städerna till bredvid Velaryons och Celtigars långskepp. Mycket av den handel som hade gått genom Jungfrudammen och Duskendal övergick till Kungshamn. Intill floden uppstod en fiskmarknad och mellan kullarna en tygmarknad. Ett tullhus byggdes. En anspråkslös kyrka öppnade på Svartvattnet i skrovet av en gammal kogg, men följdes av en mer robust byggnad med lerslammade väggar på stranden. Sedan byggde man en andra kyrka, dubbelt så stor och tre gånger så praktfull, uppe på Visenyas kulle för pengar som överstekaplanen hade skickat. Butiker och bostäder växte upp som svampar efter ett regn. Förmögna män uppförde muromgärdade residens på kullarnas sluttningar medan de fattiga samlades i eländiga ruckel av lera och halm på den lägre marken mellan dem.

Ingen planerade Kungshamn. Staden bara växte upp … men den växte snabbt. Vid Aegons första kröning var det fortfarande en by som hukade nedanför en motteborg. Vid den andra kröningen var det redan en blomstrande stad med flera tusen invånare. År 10 e.e. var det en riktig stad, nästan lika stor som Måsstaden eller Vita hamnen. År 25 e.e. hade staden vuxit om dem båda och blivit den tredje största staden i riket, enbart överträffad av Lannishamn och Gammelstad.

Men till skillnad från sina rivaler hade Kungshamn ingen stadsmur. Staden behövde ingen, hördes vissa av dess invånare säga: ingen fiende skulle någonsin våga anfalla staden så länge den försvarades av syskonen Targaryen och deras drakar. Kungen själv kanske delade deras åsikt från början, men när hans syster Rhaenys och hennes drake Meraxes dog år 10 e.e. och han själv blev angripen fick han utan tvivel anledning att tänka efter …

Och år 19 efter erövringen nåddes Västeros av budet om en djärv räd på Sommaröarna, där en piratflotta hade plundrat Höga trädens stad, fört bort tusen kvinnor och barn som slavar och dessutom fått en förmögenhet i byte. Redogörelsen för räden gjorde kungen mycket orolig, för han insåg att Kungshamn skulle vara lika sårbart för en fiende som var slug nog att angripa staden när han och Visenya var någon annanstans. Således befallde hans höghet att man skulle uppföra en ringmur runt Kungshamn, lika hög och stark som den som skyddade Gammelstad och Lannishamn. Uppgiften att bygga den tilldelades stormäster Gawen och ser Osmund Strong, kungens hand. För att hedra de sju gudarna kungjorde Aegon att staden skulle ha sju portar, var och en försvarad av ett starkt porthustorn och fler torn intill. Arbetet med muren inleddes året därpå och fortgick fram till år 26 e.e.

Ser Osmund var kungens fjärde hand. Den förste var lord Orys Baratheon, hans oäkta halvbror och barndomsvän, men lord Orys tillfångatogs under dorniska kriget och förlorade sin svärdshand. När hans nåd blivit frigiven mot lösen bad han kungen att få träda ur tjänst. ”Kungens hand bör ha en hand”, sade han. ”Jag vill inte höra folk tala om kungens stump.” Aegon kallade in Edmyn Tully, lord av Flodvattnet, att ta över som hand. Lord Edmyn tjänade kungen 7–9 e.e., men när hans hustru dog i barnsäng ansåg han att hans barn behövde honom mer än riket gjorde och bad om tillstånd att få återvända till flodlandet. Alton Celtigar, lord av Krabbön, efterträdde Tully och tjänade kungen väl som hand fram till sin död av naturliga orsaker år 17 e.e., och därefter utnämnde kungen ser Osmund Strong.

Stormäster Gawen var den tredje som innehade detta ämbete. Aegon Targaryen hade alltid haft en mäster på Draksten, liksom hans far och farfar hade haft före honom. Alla mäktiga lorder i Västeros liksom många av de mindre mäktiga och de jordägande riddarna stödde sig på mästare som utbildats i Citadellet i Gammelstad. Mästarna tjänade hushållen som helare, skrivare och rådgivare, de uppfödde och tränade korparna som flög med meddelanden (och de skrev och läste meddelandena när deras lorder saknade den förmågan), hjälpte förvaltarna med hushållens räkenskaper och undervisade deras barn. Under erövringen hade Aegon och hans systrar varsin mäster i sin tjänst, och efter dem anlitade kungen ibland upp till fem stycken som hjälp med alla spörsmål som framlades för honom.

Men de visaste och mest lärda männen i de sju konungarikena var ärkemästarna i Citadellet, som var de högsta auktoriteterna i varsin av de stora disciplinerna. År 5 e.e. kom kung Aegon fram till att riket kunde vinna på deras vishet och bad konklaven att skicka honom en av de sina som kunde ge honom råd i alla frågor som rörde rikets styre. På så vis skapades ämbetet stormästare på kung Aegons begäran.

Den förste som innehade det ämbetet var ärkemäster Ollidar, historieböckernas bevarare, vars ring och ämbetsstav och mask var av brons. Ollidar var enastående lärd men också enastående gammal, och han lämnade denna världen mindre än ett år efter att han fått stormästares värdighet. För att fylla hans plats valde konklaven ärkemäster Lyonce, vars ring, stav och mask var i guld. Han visade sig mer kraftfull än sin föregångare och tjänade riket fram till år 12 e.e., när han halkade i leran, bröt höften och strax därefter dog, varpå stormäster Gawen upphöjdes.

Vad gäller kungens lilla råd nådde inte denna institution sin fulla mognad förrän under kung Jaehaerys Medlarens regeringstid, men det innebär inte att Aegon I styrde utan att ta rådgivare till hjälp. Man vet att han ofta rådgjorde med de olika stormästarna och även sina egna hushållsmästare. När det gällde skatter, skulder och inkomster sökte han råd hos sina skattmästare. Kungen hade en präst i Kungshamn och en på Draksten, men han skrev oftare till överstekaplanen i Gammelstad i religiösa frågor, och han var noga med att besöka Stjärnkyrkan under sin årliga rundresa. Men mer än på någon av dem stödde kungen sig på kungens hand och naturligtvis på sina systrar, drottningarna Rhaenys och Visenya.

Drottning Rhaenys gynnade gärna barder och sångare i de sju konungarikena, och hon öste guld och gåvor över dem som behagade henne. Drottning Visenya tyckte att hennes syster var lättsinnig, men hon såg också att dessa gåvor rymde en klokhet som sträckte sig längre än den enkla kärleken till musik. För i ivern att vinna drottningens gunst komponerade rikets trubadurer många sånger som lovprisade huset Targaryen och kung Aegon, och sedan begav de sig ut och sjöng de sångerna i alla borgar och slott och på alla byallmänningar från Dorniens gränsland till muren. Därmed blev erövringen ärofull för det enkla folket, medan Aegon Draklorden själv blev en hjältekung.

Drottning Rhaenys månade också mycket om vanliga människor, och särskilt älskade hon kvinnor och barn. När hon en gång skipade rättvisa i Aegonfort fördes en man som hade misshandlat sin hustru till döds inför henne. Kvinnans bröder ville att han skulle straffas, men maken invände att han hade haft laglig rätt eftersom han hade funnit hustrun med en annan man. En äkta makes rätt att ta en försumlig maka i upptuktelse var vedertagen sedan länge i de sju konungarikena (utom i Dornien). Maken påpekade också att den käpp han använt när han slog hustrun inte var tjockare än hans tumme, och han kunde till och med visa upp käppen som bevis. När drottningen frågade hur många gånger han hade slagit hustrun kunde mannen emellertid inte svara, men den döda kvinnans bröder påstod att det hade varit hundra gånger.
Drottning Rhaenys rådfrågade sina mästare och präster och avkunnade sedan en dom. En äktenskapsbryterska förolämpade gudarna, som hade skapat kvinnor att vara sina makar trogna och lydiga, och måste därför tuktas. Dock har en gud bara sju ansikten, och därför ska straffet bara bestå av sex slag (eftersom det sjunde slaget skulle vara för Främlingen, och Främlingen är dödens ansikte). Alltså hade de sex första slag som mannen utdelat varit lagliga … men de återstående nittiofyra hade varit en kränkning mot gudar och människor och måste straffas på samma sätt. Från och med den dagen blev ”regeln om sex” en del av den allmänna lagen tillsammans med ”regeln om en tum”. (Maken fördes till foten av Rhaenys kulle, där han fick nittiofyra slag av den döda kvinnans bröder, som använde käppar av laglig storlek.)

Drottning Visenya delade inte systerns kärlek till sång och musik. Men hon saknade inte humor, och i många år hade hon en egen narr, en lurvig puckelrygg som kallades lord Apansikte och vars upptåg roade henne oerhört. När han kvävdes av en persikokärna skaffade drottningen sig en apa och klädde den i lord Apansiktes kläder. ”Min nya narr är intelligentare”, sade hon ofta.

Men det fanns ett mörker i Visenya Targaryen. För de allra flesta visade hon upp en krigares bistra ansikte, strängt och oförsonligt. Till och med i hennes skönhet fanns en skärpa, sade hennes beundrare. Visenya var den äldsta av drakens tre huvuden och skulle överleva båda sina syskon, och det ryktades att hon på sin ålderdom, när hon inte längre kunde svinga ett svärd, utforskade svartkonsten, blandade gift och utförde onda besvärjelser. Vissa antyder rentav att hon kan ha varit en brodermördare och kungamördare, även om man aldrig har sett några bevis som stöder sådant förtal.

Det vore en grym ironi om det vore sant, för i sin ungdom var hon den som mest skyddade kungen. Två gånger använde Visenya Mörksyster till Aegons försvar när han blev anfallen av dorniska mördare. Hon var ömsom misstänksam och ömsom blodtörstig, och hon litade inte på någon annan än sin bror. Under dorniska krigen tog hon för vana att ha en brynja natt och dag, till och med under hovkläderna, och uppmanade kungen att göra likadant. När Aegon vägrade blev Visenya ursinnig. ”Till och med när du har Svartfyr i handen är du bara en man”, sade hon, ”och jag kan inte alltid vara tillsammans med dig.” När kungen påpekade att han hade sina vakter drog Visenya Mörksyster och skar honom över kinden, så snabbt att vakterna inte hann reagera. ”Dina vakter är tröga och lata”, sade hon. ”Jag kunde ha dödat dig lika lätt som jag skar dig. Du behöver bättre skydd.” Den blödande kung Aegon kunde inte annat än göra henne till viljes.

Många kungar hade förkämpar som försvarade dem. Aegon var de sju konungarikenas herre, och därför, beslöt drottning Visenya, skulle han ha sju förkämpar. På så sätt skapades kungsvakten: ett brödraskap av sju riddare, de bästa i riket, klädda helt i vitt och med vita rustningar. De hade inget annat syfte än att skydda kungen och ge sitt liv för honom, om så krävdes. Visenya utformade deras löften efter nattens väktares. Liksom de ­svartklädda kråkorna vid muren tjänstgjorde de vita svärden hela livet. De avträdde all sin mark, alla sina titlar och alla sina värdsliga ägodelar för att leva ett liv i kyskhet och lydnad, utan annan lön än äran.

Så många riddare trädde fram som kandidater till kungsvakten att kung Aegon funderade på att hålla ett stort tornerspel för att se vilka av dem som var mest värdiga. Visenya ville inte höra talas om det. För att bli kungsvakt måste man ha mer än bara skicklighet med vapen, påpekade hon. Hon ville inte ta risken att omge kungen med män vilkas trohet kunde ifrågasättas, hur bra de än stred i en mêlé. Hon skulle själv välja riddarna.

De förkämpar hon valde var unga och gamla, långa och korta, mörka och ljusa. De kom från rikets alla hörn. Somliga var yngre söner, andra arvtagare till urgamla släkter som avträdde sitt arv för att tjäna kungen. En var en vandrande riddare, en annan var oäkting. Alla var snabba, starka, uppmärksamma, skickliga med svärd och sköld och hängivna kungen.

Dessa var Aegons sju vakter, vilka står nedtecknade i kungsvaktens Vita bok: ser Richard Roote, ser Addison Kulle, oäkting av Sädesfält, ser Gregor Goode, hans bror ser Griffith Goode, ser Humfrey Gycklaren, ser Robin Darklyn, kallad Mörkrobin, och ser Corlys Velaryon, överbefälhavare. Historien har bekräftat att Visenya Targaryen valde väl. Två av hennes ursprungliga sju skulle senare dö när de försvarade kungen och alla skulle tjänstgöra tappert tills deras liv tog slut. Många modiga män har följt i deras spår sedan dess, skrivit in sina namn i Vita boken och tagit på den vita manteln. Kungsvakten är än i dag en synonym för ära.